RASTLÖS
Rastlösheten som bor i mig idag...eller i alla fall just nu...känns sjuklig, som om jag vill ta mig ur min egen kropp, men det går ju liksom inte, det gör sig bara inte helt enkelt.
Varför, varför känner jag mig så här? För att jag kämpar med att gå ner i vikt och därmed kämpar konstant mot en vilja att äääääääääääääta, för det är så att varje gång jag försöker gå ned i vikt, blir jag heeelt fokuserad på mat, mer än när jag tillåter mig att äta mer så att säga och idag hade jag ett bakslag :(
Istället för att ha gå ned eller åtminstone stått still i vikt sen igår, har jag gått upp!!! Det känns så satans orättvist...hmm..hehe..orättvist?
"Orättvist" måste i rimlighetens namn ställas i förhållande till någon annan som fått något som inte jag fått, typ mot någon som faktiskt har gått ned i vikt till skillnad från mig och gärna någon som gjort det TROTS att han/hon ätit MER än jag, just igår. Känner inte någon sådan, har ändå en känsla av orättvisa. Knäppt!
Jag är knäpp!
En gång i tiden hade jag anorexia...
En gång i tiden hade jag bulimi...
Nu för tiden har jag varken det ena eller det andra och har under många långa år varit vad jag själv betraktat som fullständigt fri. Nu, idag, befinner jag mig i en process, som innebär att jag vill ta bort det jag lagt på mig de senaste 5 åren, för åldern eller vad faan det nu är, verkar liksom vilja lägga sig på kroppen och det vill inte jag, räcker om åren lägger sig på nacken. Har som mål att alltid väga samma som när jag var 25 och det känns inte anorektiskt, mer som en rimlig strävan och som ett faktiskt, realistiskt mål. Varför jag väger 7 hg mer i dag än igår är en gåta, då jag inte fick i mig mer än i runda slängar 1 500 kcal, få kolhydrater, mycket protein och genomförde ett tungt pass i gymmet.
Att jag har mer muskler nu än när jag var 25, därom råder ingen tvekan, så jag skulle kunna "tillåta mig" att väga mer än då, men då är det liksom ingen vits med allt muskelbyggande, för då skulle de vara inbäddade i ett gosigt lager som gör dem osynliga och ärligt talat, jag tränar inte bara för hälsan och för att vara stark. Vikterna lyfter jag för att jag går igång på definierade muskler, sååå, jag håller pååå att plocka fram dem och det suuuger!
Att vara liten och nära målet, gör det ohyggligt svårt! Ska fotas imorgon och vill verkligen göra mitt bästa fram till dess åtminstone, så jag inför min ålderdom har någonting jag stolt kan titta tillbaka på. Att jag som 45-åring var fit som faan, men vad jag avskyr denna återhållsamhet! Tycker själv jag är så satans duktig jämfört med alla andra runtomkring mig att det är helt sinnes. ALLA andra skulle fullkomligt rasa i vikt om de levde mitt liv en vecka...och jag...jag går upp 7 hg efter frukt, ägg, tonfisk och sallad plus ett pass i gymmet. Märkligt!
Rastlös, rastlös fett rastlööös!
På en månad har jag bara lyckats gå ned 3 fjuttiga, ynka piss kilon och det från ett utgångsläge som var "svullen som faan". Det är först nu det liksom börjar ta på "mig" och så TAR det inte...arrrggghhh!
Måste GÖRA någonting!
Finns han?
Vad gäller kroppar och kön, tillhör jag den skaran som anser att det är män som piggar upp i tillvaron. Tyvärr är det en brutal bristvara med välbevarade sådana över 40. Vet i fåglarna vad som händer med alla vackra män när de passerar 35 ungefär. Ölmagar sväller ut så de ser näst intill gravida ut och ingenting hålls efter eller ansas, jeansen från Dressman sitter sämre än ett blåställ från Granngården och underkläder av god kvalité är ett minne blott, pikétröjornas rike är kommet och tja...på föräldramötena är det inte mycket att vila ögonen på för en liten dam med årgång -67 så att säga. Nope, får vända blickarna på yngre förmågor och tacka min lyckliga stjärna för att det händer att de tittar tillbaka. Problemet om jag skulle finna någon jag vill leva med bland dem, är att de har "familjeresan" kvar och den har jag redan gjort, så ge mig en karl, som ser hyfsat bra ut, har barn och kan både spika och tänka. Finns han?
En...
...snus, en kaffe and I'm on my way :)
On the road to nowhere...and it's kind'a funny, 'cause still...I feel fine :D
On the road to nowhere...and it's kind'a funny, 'cause still...I feel fine :D
Sliten...
...av konflikter på jobbet som inte har med mig att göra, men som gått ut över mig, gamla varbölder som läcker var och skit...jag vill aldrig mera dit.
Hur hamnade jag i en situation där jag som ny förväntas vara en del av deras lösning? Jag drar...men har moral, rätt person att "använda", så jag gör...allt jag kan innan jag försvinner, för att hjälpa er, men det tar, satana att det gör... Är ni verkligen beredda undrar jag? Om svulsten brister, spyr ut sin skit och jag i backspegeln ser ert vulkanutbrott, hanterar ni då det?
Vågar jag vara ärlig? Om ni kan, vill jag det. Om allt brister kan det kvitta. Om ni går i brutal försvar och dömer...är jag inte heller intresserad!
Dilemma!!!
